Det är någon som bullrar på vinden...

För lite drygt sju år sedan var jag jätteledsen. Så där på riktigt ledsen så att jag grät ganska mycket. Min man (eller sambo då ännu) satt och diskuterade vad som kunde hjälpa och jag såg mej om i vår lägenhet. Jag tittade på alla balkonglådor och krukor med små plantor som hade brett ut sig i vårt vardagsrum och konstaterade att jag inte klarar av att bo i en lägenhet en sommar till. Jag är gjord för att bo i ett egnahemshus som har trädgård. Två dagar senare kom han hem och sa att vi ska gå och titta på ett hus. Lite motvilligt drog jag på mej skorna och så promenerade vi några kilometer. Vi hade kommit till ett industriområde och jag bestämde mej för att om han är så elak att han joxar med mej så blir jag riktigt ordentligt sur. Vi gick en liten bit till och så svängde vi in på en gård.

"Här är huset" sa han.

Det första hus jag såg var en ganska liten stuga i dåligt skick och jag kände hur det började koka i mej. Sedan vände jag blicken och såg samma hus jag har sett i mitt huvud sedan jag var ungefär sju år gammal. Det första huset var bara tvättstugan.

Väl inne i huset fick jag behärska mej för att inte avslöja för försäljarna hur gärna jag ville ha huset. Några veckor senare var huset mitt, ja och min mans också förstås. Vi flyttade in och pratade om att man kunde isolera den stora öppna kallvinden för att ha sovrum där.

"Vi borde nog göra det innan vi har barn" tyckte jag.

Men med ett 100 år gammalt hus gör man inte sådana saker riktigt snabbt. Först ville vi bo in huset, sedan tog vi tid på oss att hitta rätt arkitekt, mellan verserna föddes två barn, sedan tog det tid att få alla lov och sådant och sedan fick vi ännu leta efter rätt person att utföra jobbet. I morse körde en bil lastad med byggställningar in på gården. Och ovanför mitt huvud låter det BANG BANG BANG...

Sakta men säkert :-). Det är så här man uppfyller sina drömmar!