För andra året i rad har jag varit med på Arbis rakukurs och det är alltid lika inspirerande. När man jobbar med raku är det viktiga inte hurdana föremål man gör och hur man planerar att de ska se ut, för när man bränner dem så kanske de blir helt annorlunda än man har tänkt sej.
Raku skiljer sig från annan keramik på det sättet att när man glaserat föremålen (efter förbränning) så bränns de först i hög temperatur och medan de ännu är heta flyttas de till tunnor med sågspån. Sågspån börjar som bekant ryka och kanske också brinna när de kommer i kontakt med heta föremål och det här gör att alla ytor som är oglaserade blir svarta. Från röktunnorna flyttar man sedan de heta föremålen till ett kallt vattenbad. Det är alltid lika spännande att se vad som händer under de olika momenten och risken för att något ska gå snett är förstås stor. Den här gången var det nog en del föremål som sprack när de doppades i vattnet.
Ett av de föremål som jag är mest nöjd med är en större skål. Jag blev avrådd från att göra ett så stort och tunt föremål och speciellt när jag flyttade skålen från röktunnan till vattnet knakade och brakade det så mycket att jag var säker på att den skulle gå i tusen bitar. Men icke, det var glasyren som krackelerade och jag är så nöjd!
 |
| Härliga krackeleringar! |
 |
Spetsmönstren kommer från olika arvspetsar.
Det avtryck som syns tydligast är ett avtryck av tallriksmellanlägg vi använder vid festmåltider. |
 |
| Insidan är glaserad med en turkos glasyr och utsidan är oglaserad. |
Det som är extra kul är att det är precis lika spännande att följa med andras arbete. En av mina kurskompisar hade gjort en otroligt fin svan och alla höll andan när den lades i vattenbadet. Den hölls hel och visade sig få en vacker guldskimrande yta. Man kan nämligen aldrig vara riktigt säker på om färgen faktiskt blir den man hade tänkt sig. Speciellt gröna färger kan vara t.ex. röda eller alldeles kopparskiftande efter bränningen.
Alla färger krackelerar inte riktigt lika lätt och den vita har man bäst chans att få krackeleringar i. För krackelering är något man gärna vill ha! Ett annat föremål jag gjorde var ett fat med vit glasyr. Jag hade gjort ett svagt spetsmönster i botten, men eftersom jag inte sparade på glasyren så är mönstret inte särskilt lätt att urskilja.
 |
En del av glasyren har inte hunnit smälta och ger en bubblig yta på ena sidan.
Också här har jag bara glaserat insidan. |
I fjol filmade jag några korta snuttar medan vi brände. Du kan se dem på
YouTube.
