Ett år tar slut och ett nytt tar vid

År 2012 avslutas i sorgens tecken så med ett tänt ljus önskar jag att år 2013 blir ett fint år för alla!

God jul!

Från oss alla till er alla: Ha en riktigt god och fridfull jul!

Pappa hade rätt...

Jag är på vift i Köpenhamn. Efter många timmars, och kilometers promenerande tyckte jag att jag minsann är värd värmande glögg. Pappa tipsade att han för 30 år sedan drack världens bästa glögg på Hviids vinstue. Och visst har de behållit stilen. Urgod glögg!

Med risk för att jag blir utan...

Jag har tidigare skrivit om emaljkastruller eftersom jag är mycket förtjust i dem. En del av dem har inte riktigt varit färdiga för matlagning efter bara en vanlig diskning när de kommit hem från loppis. Jag tänkte dela med mej av några husmorstips för hur man kan rädda gamla emaljkastruller och gjutjärnspannor från en oförtjänt skrotning.

Den här kastrullen var alldeles svartbrun av missfärgningar ännu för en stund sedan. Emaljkastruller tar lätt färg åt sig när man använder dem. Tyvärr var jag så ivrig när jag satt igång att jag glömde fota, men den här var ingen skönhet inuti. För att få bort det hällde jag i ungefär 2 msk maskindiskmedel och fyllde på med vatten, bara så mycket att det täckte de värsta missfärgningarna. Sedan lät jag blandningen koka upp och puttra i ca 10 min. Till sist diskade jag för hand. Först litet skrubbande med diskborsten i det kokheta vattnet och efter sköljning med vanligt diskmedel. Maskindiskmedlet är så mycket starkare än vanligt diskmedel att man inte ens behöver skrubba.

Om man har termosar eller te-/kaffekoppar så får man bort dem på nästan samma sätt. I stället för att koka fyller man helt enkelt på med hett vatten och maskindiskmedel.

Gjutjärnspannor blir otroligt hemska när de inte sköts om. Men de går att rädda, så vill man ha en riktigt bra gjutjärnspanna så kan man modigt leta på loppisar och inte skippa billiga pannor som ser ut som om de använts i tiotals år utan att bli diskade. Det finns en räddning bara man har litet tålamod.

Börja med att diska stekpannan helt vanligt. Använd vanligt diskmedel, det är helt ok i det här skedet. Min nyaste panna var så hemsk att jag inte ville röra den innan behandlingen så jag hoppade över diskningen. Steg två är att ta en plastpåse (utan hål!!) och lägga stekpannan i den och sedan täcker du pannan både utanpå och innanför med helt vanlig ugnsrengöringsspray. Knyt om påsen och lägg/häng den på ett ställe där den får vara i fred och kan bli liggande en tid. Låt ligga minst en vecka. Diska sedan av pannan, du kan också använda någon typ av björntunga. Oftast behövs minst en behandling till. 

När pannan ser fin ut igen återstår en sak - återfettning. Då oljar man in pannan och lägger i het ugn och "bränner" in oljan. Sedan är den klar att användas. Du minns väl att man brukar diska gjutjärnspannor utan diskmedel mellan användningarna. Jag brukar också olja in mej vanlig matolja mellan varven.

Pannan på bilden har legat två veckor i påsen och nu har jag diskat den noggrant. Insidan ser redan riktigt bra ut, men utsidan kommer att ta tid och flera behandlingar till. Men redan kan man se att stekpannan har en vacker blå emaljering på utsidan (det såg man bara just och just på loppis). På den andra bilden är pannan i påsen, insidan är redan sprayad och utsidan håller på att bli sprayad.

Stjärnor på halsen

Urk, gillar inte bilder av mej, men en cowl utan huvud hade kanske blivit konstig :-).

Jag föll för Majapuus stjärnmerino och hade tänkt sy balaclavor åt barnen men jag tyckte att tyget nog skulle räcka åt både mej och barnen. Min tubscarf som jag använt hela hösten började bli litet sval nu när vintern faktiskt verkar komma. Så nu blev det en långsmal tub åt mej! Jag valde att sy en som är långsmal så att den blir tillräckligt tättsittande och att den skruttar sej tillräckligt.

Det tog inte särskilt många minuter och den blev precis som jag hade tänkt mej. Nu hoppas jag bara att den inte kliar så mycket. Jag har svårt att använda ylle direkt på huden och tänkte att merino skulle funka, men helt klifri verkar den inte vara.

Ny tidning

Så har då alla finska pysslare fått en ny tidning. Ja, den publicerades redan för ågon vecka sedan och jag rusade raka vägen till tidningshyllan. Men nu har jag ruvat på tidningen ända sedan dess. Jo, jag har "läst" den (text är inte något som används i överflöd) men jag vet inte vad jag ska säga. En del sidor kan vara super och nästa sidan botten. Det blir helt enkelt en berg-och-dalbana.

Tanken är absolut god, men Anu Harkki med redaktion har nog låtit sej inspireras litet för mycket av andra. Tydligast lyser Mollie Makes igenom. Jag förstår att man gärna vill göra en tidning som den, men en blek kopia funkar inte. Blek är också ett ord jag tänker flera gånger om, utom på insidan av pärmen. Hur kan man i en annars ganska ljus och matt tidning lägga grälla, glansiga reklamer på insidan av pärmen? Krockar en aning tycker jag. På bilden nedanför syns insidan och första sidan (som annars är ganska vitsig).

En stickrelaterad tecknad serie kan jag inte annat än älska!

Ett av problemen är kanske att man riktar sig till nybörjare. Här nedanför är ett tips på hur man stickar en alltid rätt-ruta... Ett annat problem är Anu-kulten. Pärmflicka, ledare, modell, redaktör, inredare (? i hemma hos reportaget talas det bara om "Anu"), mönsterkonstruktör, chefredaktör....

Är grejen egentligen det att man tänker sig att ingen annan någonsin varit på Pinterest eller är det bara att ett första nummer görs under en lång tid. Nästa nummer kommer först i februari, men då får man säkert se vart det barkar. Inte är jag redo att prenumerera, men åtminstone ett nummer till kan jag nog köpa.

Att dela med sig av sitt överflöd

Inför jul brukar jag gärna delta i någon insamling för människor som inte materiellt har det så bra. Ibland har jag skänkt en slant genom Frälsningsarméns julgryteinsamling, i fjol förde jag kollektionsplagg till skyddshemmet och juniorhandelskammarens insamling, i år har jag gjort julpaket och fört begagnade kläder till Hoppets Stjärna. Varje år väljer jag alltså en eller flera mottagare litet beroende på vad som känns rätt just då.

I år har jag reagerat på att många av de landsomspännande insamligarna är ihopkopplade med lotterier. Varför ska man måsta få något annat än ett tack när man deltar? Ett leende kanske räcker? Inte nog med det, de här insamlingarna har också TV-reklam som går på heavy rotation. För den slanten som reklamen kostade hade man hjälpt bra många människor. Det är lika idiotiskt som alla insamlingar där man ska köpa ett paket bindor/en flaska vatten/choklad för att skänka en eller två cent per produkt till välgörande ändamål. Nu stör jag mej inte på att företagen donerar pengar utan att det används som säljargument när företaget i stället kunde donera pengarna direkt. Jag gillar helt enkelt inte att mitt samvete tycker att jag ska välja en produkt jag absolut inte valt annars.

Samma valmöjlighet vill jag ha när jag deltar i en insamling. Ibland är det mera angenämt att bara klicka iväg en summa pengar, ibland att man ger saker. En gång åkte jag med personligen. Den gången till Petroskoj i Ryssland. Men det är en helt annan historia.

Med det här inlägget vill jag uppmana dej att dela med dej litet. Följ ditt hjärta och ge den hjälp du kan ge till de du känner att du vill ge åt, oberoende av om det är mycket eller litet. Och följ ditt hjärta!