Pjäsen jag såg var Johanna Haapamäkis "Kieroon kasvatetut" som handlar om en kvinna som är tvångsintagen på en (kriminal)mentalvårdsanstalt. Hon minns inte vad som har hänt och varför hon är där och under pjäsens gång växer hennes historia fram, ända från den trasiga barndomen till vuxenlivet med oförmågan att älska - också sitt eget barn.
Hennes grepp lockar fram skratt men också riktigt otäcka obehagskänslor. Jag tycker om leken med förinspelade sekvenser som ibland bara är röster i huvudet, ibland en medaktör och ibland scenografi. Funkar! Jag har en känsla av att den här historien stannar i mitt huvud en god stund.
Bra jobbat Johanna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar